Trollet på hallen (denna gång Diego) kramar ihjäl A-K.
Uttrycket ”I vilken ende ska vi börja” har väl aldrig passat bättre. Vi väljer dock att börja med att berätta att vi har besegrat Knivskjellodden. Om man nu ska vara petig (och det ska man) Europas nordligaste udde. Den ni!
Det var i lördags det hände. Det var i lördags vi gick upp klockan 07.15 för att matcha 08.15 transporten. Och det var i lördags Kim (chauffören) försov sig för första gången på fem år. Typiskt.
Detta förde dock mycket gott med sig vilket vi kan inse så här i efterhand. Vi insåg snart att vi skulle bli tvungna att lifta upp. Efter en trög start utanför Lagunen föreslog AK glad i hågen att vi nog borde ta oss till flygplatsen då det är mycket mer liv och rörelse där. Och visst kände vi pulsen. Människorna, skrålet och den internationella atmosfären var mycket påtaglig.
Till slut hände det oväntade. En bil stannade! En kaxig norsk lokalbo med glajorna på tog oss halvvägs upp. Det gick undan i kurvorna och då renarna kom i vägen utbrast hon ”DOM VILL BLI PÅKÖRD!” ”DOM VILL BLI SPISED!!!!” samtidigt som hon i princip låg konstant på tutan. Nu har vi liftat med en lokalbo helt enkelt.
Man kan ju tänka sig att en Volvo V70 med endast en eller två passagerare skulle stanna för ett par harmlösa liftare i nordnorge, men icke sa Nippe. De som däremot öppnade sin famn (och baksäte) var två tyskor med den minsta Golf ni någonsin kan tänka er. Vi fällde ihop oss alla fyra som några andra fällknivar och kunde gladeligen tacka genom att bjuda på gratis inträde till Nordkapphallen. Det handlar om att ha kontakter.
Vi och de söta tyskorna som plockade upp oss, bilen ÄR bakom oss. Så ni kan ju föreställa er storleken...
Så började den evighetslånga pilgrimsfärden.
På vägen dit tog vi det lugnt, med diverse foto- och fikapauser utan en tanke på stress. I fokus var njutningen och umgänget. Vädret kunde inte ha varit bättre och Kobbe slutade aldrig förundrats över att vi lyckats pricka in en så bra dag.
En BRA norsk lösning med planka över sankmark - den första i världshistorien. Hepp Bojert.
Stenbollskriget är igång, fast bara på skoj såklart :)
Joel och A-K i den vackraste dal ni kan tänka er.
Myskram. AK är gravid och se hur fint Bojan stöttar magen med sitt lår. Haha
Varför stå still på bilden när man kan hoppa :D
Känslan är faktiskt enorm – vi har varit på Europas absolut nordligaste udde. Hade känts snopet att vara här hela sommaren utan den bragden.
Hemfärden något mer pressad. Trots två timmars förseningar på morgonen planerade vi att hinna med 16.15 transporten för att slippa liftandet igen. Bojan hade träsmak i fötterna (tänk stepp terräng) och svor så till den milda grad då tårna stötte i sten efter sten.
Vägen ville ALDRIG ta slut, efter varje stigning kom en ny… vid det här laget hade alla fyra mer eller mindre vätskebrist. Vi började fantisera om vatten och räddaren i nöden för dagen blev Cory som jobbade uppe på hallen. Han skickade med fyra flaskor Imsdal med transporten. Och vi LOVAR det var det godaste Imsdalsvattnet vi någonsin insupit. Jösses.
Planen var att dagen skulle avslutas med Joels hemlagade pannkakor och film. Men icke sa Nippe. Strax före tolvslaget gled vi vana in på Zett och fick vår stämpel en sista (?) gång. Eeeh..pom.
Vi avslutar raskt med ett klockrent citat från förfesten hos Calle:
”Hur många var dom?”
”Ganska många. Kanske två.”
(Tack till Calles otroliga immitationsförmåga och Tv3s programserie Baren)
/Baristan och receptionisten
Jesus Christ Superstar så att säga
